... to my magic place where only love exist <3

Tänker du någonsin på mig? Saknar du mig? (om det ens finns något av mig att sakna) Undrar du aldrig vad det blivit av mig? Hur jag ser ut? Vad jag har för intressen. Hur lik jag faktiskt har blivit dig. Tänker du aldrig på mig? Hur totalt jävla övergiven och misslyckad jag känner mig på grund av hur du gjort och valen du gjort. Ibland känns det som om det är ditt fel att mitt liv är så misslyckat. Eller rättare sagt att mitt psyke är så instabilt. Det var du som började allt. Det var på grund av dig som jag istället för att leka med andra i min ålder gick ensam och tänkte på varför du inte ville ha mig. Vad som var så jävla hemskt med mig, vad som var fel på mig eftersom jag tydligen inte var bra nog åt dig.
Alla säger att jag inte sa vara sur. Att det händer många. Att det är vanligt. Är det en vettig orsak till att det ska hända? Överdriver jag? Jag vet inte.
Är det ens meningen att det ska göra så här ont när jag tänker på det? Och varför fortsätter jag ens tänka på det. Jag har redan sträckt ut min hand åt dig två gånger. Och det var två gånger för mycket för jag står fortfarande med handen utsträckt och väntar på ett svar.
Du har inte brytt dig i 18 år. Så varför skulle du göra det under de följande åren av mitt liv.

Jag har aldrig känt mig så otillräcklig som du får mig att känna. Och ändå har du inte ens sagt ett ord till mig.