Man kanske borde skriva fler inlägg för att de få läsarna jag har inte ska springa bort?
Kan uppdatera på viktfronten, var nere 7,5 kg, men sen fick jag mens, så jag gick upp 1 igen, men det är ju för att kroppen samlar massa vätska >_____< (fattar inte vad det ska vara bra för)

Är det någon som vet hur man kan lindra mensvärk? Jag kan alltså seriöst knappt stå upp ibland, ännu mindre gå :(

Jag behöver hjälp. Hur gör man när ens förhållande håller på att gå i bitar medan man tittar på och inte vet vad man ska göra?
Det känns ungefär som om jag ser det där perfekta förhållandet vi en gång hade 3 meter framför mig, men jag sitter fast och jag kämpar o kämpar, men ju mer jag kämpar, destu snabbare drar jag ner oss under ytan. Jag försöker rädda oss båda, men kommer troligen sluta med att jag fördärvar det för oss båda. Hur ska jag göra?

Jag vill inte att det bästa som har hänt mig ska försvinna igen. Jag tänker inte ljuga och smussla så jag kommer vara ganska brutalt ärlig i det här inlägget. Men innan jag träffade honom så skar jag mig rätt så jävla duktigt, jag söp mig full jämnt, även om jag satt ensam på mitt rum, bara för att dämpa känslorna. Jag har slutat med det sen jag träffade honom, han gjorde så jag slutade med det. Jag vill inte börja igen. Jg vill inte känna den där ångesten efter en fylla ute och man vet inte vad man gjort, vem man strulat med, eller hur många för den delen, bara för att få fucking bekräftelse.

Så jävla kul är det inte att vakna upp någonstans man inte ens vet finns på kartan för att sen ta sig hem och känner ångest för att man nyss haft ofrivilligt sex med en kille som man aldrig mer kommer träffa, men man tänker på honom varenda JÄVLA gång jag åker förbi värnhem.

Han fick mig sluta med en vana som jag gjort sen jag gick i sjuan, jag var 13 när jag började skära mig. Jag har mer än ett ärr att bevisa det med, så det påminns jag om varenda gång jag duschar, klär på mig eller av mig för den delen.



Jag är inte psykiskt stark nog för att hålla uppe oss båda när jag knappt än kan hålla mig själv uppe. Nästan varenda kväll som jag sitter uppe själv så bryter jag ihop. Men jag berättar inte för någon, för det är meningen att jag ska vara stark, jag ska vara glad, jag ska vara andras stöd. Jag ska vara mitt eget förhållandes stödpelare. Men jag kan inte ens vara min egen stödpelare, så kan någon berätta för mig, hur fan ska jag göra. Jag orkar fan inte mer, men jag vill inte ge upp på min pojkvän..

Nu jävlar ska det hända grejer, började på helkur camebridge igår, satt framför min vän och drack kaffe utan mjölk och socker (brukar ha ganska mkt mjölk och två bitar socker!) och kollade på medans hon drack en chokladfrapino och en hallonmuffin, men jag kände inget sug whatsoever!

Ska försöka komma igång med denna bloggen igen, utan att skämmas och sånt, använda den som en s.k dagbok för hur det går i min viktmindskning.

Okej, igår, 18.00 med jeans och thirt på mig 111 kg

Idag när jag vaknade 110 kg.

Får se om jag uppdaterar senare hur jag känner mig, kan erkänna att jag en timma efter min senaste dricka måste erkänna att jag är hungrig, men jag har inte druckit vatten (DÅLIG JONNA) än idag, så nu när jag skrivit detta så ska jag ta och hämta mig en tillbringare, kanske squeeza in lite citron i det (har hört att magsäcken ska dra ihop sig av det,  någon som vet om det stämmer?)

Tack för mig, och elaka kommentarer om min vikt undanbedes, jag vill inte behöva ångra att jag berättar det för första gången.