Är det inte meningen att man ska vara glad på våren? solen värmer, blommorna knoppar och slår ut, det är så mycket glatt folk på stan som börjar med kortare byxor, tunnare jackor och de ler, de skrattar, de sitter på bänkar och njuter av solen. Men jag är inte en av dom. Jag brukar vara det. men jag känner mig tom. fast ändå inte. Det är som om någon har sågat ut ett stort hål i mitt bröst, för att sen fylla det med bly. Jag känner mig så tung. och ibland får jag svårt att andas. Kan det inte bli min tur att bli räddad?

Fan oxå. Jag har mått bra hela dagen. Men samtidigt så har jag känt den där gnagandes känslan i bakhuvudet. Att det är nått fel. Att Jag känner mig deppgi fast jag är glad. Nu slog det ut som fan. Det gör nästan ont, där djupt inom mig. Det värker och kliar som ett läkande sår som man river upp om och om igen. Det känns som en stor klump i halsen när jag försöker svälja och det bränns i ögonen för jag vill gråta. Jag vill skrika. och slåss. sparkas. rivas och bitas. Men jag vet inte hur. Får se hurpass jag kommer sova inatt. Lär bli en orolig sömn. Godnatt.

Tänker du någonsin på mig? Saknar du mig? (om det ens finns något av mig att sakna) Undrar du aldrig vad det blivit av mig? Hur jag ser ut? Vad jag har för intressen. Hur lik jag faktiskt har blivit dig. Tänker du aldrig på mig? Hur totalt jävla övergiven och misslyckad jag känner mig på grund av hur du gjort och valen du gjort. Ibland känns det som om det är ditt fel att mitt liv är så misslyckat. Eller rättare sagt att mitt psyke är så instabilt. Det var du som började allt. Det var på grund av dig som jag istället för att leka med andra i min ålder gick ensam och tänkte på varför du inte ville ha mig. Vad som var så jävla hemskt med mig, vad som var fel på mig eftersom jag tydligen inte var bra nog åt dig.
Alla säger att jag inte sa vara sur. Att det händer många. Att det är vanligt. Är det en vettig orsak till att det ska hända? Överdriver jag? Jag vet inte.
Är det ens meningen att det ska göra så här ont när jag tänker på det? Och varför fortsätter jag ens tänka på det. Jag har redan sträckt ut min hand åt dig två gånger. Och det var två gånger för mycket för jag står fortfarande med handen utsträckt och väntar på ett svar.
Du har inte brytt dig i 18 år. Så varför skulle du göra det under de följande åren av mitt liv.

Jag har aldrig känt mig så otillräcklig som du får mig att känna. Och ändå har du inte ens sagt ett ord till mig.

Onsdag idag. Min lediga dag. När jag inte behöver göra något. Jag får sova hur länge jag vill. men.. det där jävla men:et
Det är också en hel dag av ensamhet. Jag tycker inte om att vara ensam. Inte nu. Eller vem försöker jag lura. Jag tycker aldrig om att vara ensam. Kom och håll mig sällskap? Kom och ta mig härifrån? Kom och radera mina tankar.

Fy fan.. 3 dagar i rad så har jag mått bra, och 3 dagar i rad har ni totalt förstört mitt humör för resten av kvällen. Tack så jävla mycket. För vad? För att jag inte tömmer diskmaskinen så fort jag kommer hem.
Vem FAN är det som predikar jämt och ständigt att "det är roligare om man är två som hjälps åt"
och "Ju fler man är, ju snabbare går det".. Men det gäller tydligen inte när jag ska arbeta?

Tack för ännu en förstörd kvälls om jag sitter och spenderar på mitt rum ensam.
Sen klagar ni över att jag aldrig är social, att jag jämnt ska vara hos robert. Ja inte undra på.

Ska bli så jävla skönt att få slippa er i en vecka.

Har ni någonsin haft dagar när ni bara känner er så jävla less på allt och alla. Man kan börja gräl av små skitsaker. Sen så går man runt resten av dagen i en sur tystnad och undviker alla i ens närhet, för att man är så jävla rädd att man ska trampa varandra på tårna och börja nästa gräl.

En sån dag har jag nu.

Kom och rädda mig?

Heh. Så bra lyckades jag med att uppdatera oftare .___. Über fail på mig. Fail på allt känns det som.
Varför kan jag inte vara glad? Jag försöker, men det går inte. Jag försöker sätta igång en glad låt, det känns bara fel, jag blir irriterad. Jag försöker le, men det känns bara som om jag gör en ful äcklig grimas.
Save your soul
Vad är det som gör att jag inte kan le?
Så fort någon säger något som jag tycker är roligt så vill jag skratta, men det är ett skal omkring mig som inte orkar skratta. Som inte vill skratta. Men varför kan skalet inte lyssna på insidan som egentligen skrattar och som faktiskt kan le.
Before you're to far gone
Det känns som om det är alldeles för mycket nu. För mycket att tänka på. För mycket som tar min fokus. När det blir så här så tappar jag fokus på allt. Jag orkar inte med arbete i skolan, fast det är enkelt. Finner ingen inspiration till att arbeta. Finner ingen inspiration till att laga mat. Har ingen matlust, äter mest för att det är en vana.
I ain't got no fight in me, in this whole damn world
Jag kan inte somna, hur gör man? Det är inte kul med datorn längre. Jag kan sitta hur länge som helst och bara stirra på mitt skärm, där bara skrivbordet är uppe, bara för att det finns inget jag orkar göra. Det är ett under att jag inte glömmer att sluta andas. Jag går ner i vikt, och jag bryr mig inte. Jag borde göra det. Jag borde vara glad. Men jag känner inga känslor över det. Jag kollar på vågen, -4 kg, och det enda som kommer up i mitt huvud är; Ok.
Before nothing can be done
Så den stora frågan är, vad är det som orsakar det här? Är det min årliga höstdepression? Eller för trött på skolan. Eller kanske att jag är rädd för vad jag ska göra efter skolan? Rädd för att misslyckas. Eller min familj? Eller har jag helt enkelt slutat orka känna efter, slutat orka känna känslor.
Without me you got it all
Jag orkar inte vara sympatisk. Jag orkar inte bry mig om jag sårar någon med mina kalla, korta svar. Jag menar inget illa, men jag orkar inte bry mig om jag gör det. För en jävla gångs skull så orkar jag inte bry mig om andra. Men jag orkar inte bry mig om mig själv heller. Jag vet inte ens om jag verkligen vill känna vad det är jag egentligen känner.
So hold on
Without me you got it all
So hold on

Fy fan vad jag är bra :D Jag bara känner kärleken runtomkring mig. Alla vill ha mig som vän, really.. Nej.

Jag hatar att vara den tjocka, den fula. Jag önskar att jag kudne vara snygg, jag önskar att killar kollade på mig, åtminstonde ibland. Jag hatar mig själv, jag hatar mitt falska självförtroende som jag måste bygga upp varje morgon bara för att det ska försvinna sakta men säkert under dagen av allas blickar. Jag vet vad ni tänker, jag vet vad ni viskar om, för det är inte första gången det händer. Ja jag är fet som en jävla kossa, jag är stort som ett berg, och jag går runt som om jag äger marken jag går på för jag måste. Om jag inte har så mkt falskt självförtroende som jag packar in mig att jag har, så bryter jag ihop av era jävla blickar, av mina egna blickar. Och jag hatar det. Jag fucking hatar det.

Jag behöver hjälp. Hur gör man när ens förhållande håller på att gå i bitar medan man tittar på och inte vet vad man ska göra?
Det känns ungefär som om jag ser det där perfekta förhållandet vi en gång hade 3 meter framför mig, men jag sitter fast och jag kämpar o kämpar, men ju mer jag kämpar, destu snabbare drar jag ner oss under ytan. Jag försöker rädda oss båda, men kommer troligen sluta med att jag fördärvar det för oss båda. Hur ska jag göra?

Jag vill inte att det bästa som har hänt mig ska försvinna igen. Jag tänker inte ljuga och smussla så jag kommer vara ganska brutalt ärlig i det här inlägget. Men innan jag träffade honom så skar jag mig rätt så jävla duktigt, jag söp mig full jämnt, även om jag satt ensam på mitt rum, bara för att dämpa känslorna. Jag har slutat med det sen jag träffade honom, han gjorde så jag slutade med det. Jag vill inte börja igen. Jg vill inte känna den där ångesten efter en fylla ute och man vet inte vad man gjort, vem man strulat med, eller hur många för den delen, bara för att få fucking bekräftelse.

Så jävla kul är det inte att vakna upp någonstans man inte ens vet finns på kartan för att sen ta sig hem och känner ångest för att man nyss haft ofrivilligt sex med en kille som man aldrig mer kommer träffa, men man tänker på honom varenda JÄVLA gång jag åker förbi värnhem.

Han fick mig sluta med en vana som jag gjort sen jag gick i sjuan, jag var 13 när jag började skära mig. Jag har mer än ett ärr att bevisa det med, så det påminns jag om varenda gång jag duschar, klär på mig eller av mig för den delen.



Jag är inte psykiskt stark nog för att hålla uppe oss båda när jag knappt än kan hålla mig själv uppe. Nästan varenda kväll som jag sitter uppe själv så bryter jag ihop. Men jag berättar inte för någon, för det är meningen att jag ska vara stark, jag ska vara glad, jag ska vara andras stöd. Jag ska vara mitt eget förhållandes stödpelare. Men jag kan inte ens vara min egen stödpelare, så kan någon berätta för mig, hur fan ska jag göra. Jag orkar fan inte mer, men jag vill inte ge upp på min pojkvän..

Allt är bara skit.
Kanske skriver mer sen

En banan
En apelsin
En skorpa


Det var min middag idag. Är du nöjd nu ditt jävla svin?
Kan du sluta läsa innehålls förteckningen på allt jag äter nu?
Kan du sluta säga att jag äter svinigt, när jag äter varken mer eller mindre än vad andra gör?
Kan du sluta kolla på mig och min mat när jag äter, som om jag vore nån jävla gris?

Det kanske är svårt att förstå, men jag vet redan om att jag är en fet jävla kossa, och det blir inte bättre av att jag blir påmind varenda JÄVLA sekund. Jag mår inte bättre av det iaf, du kanske gör det. men ditt största nöje verkar vara att se ner på mig för vad jag än gör, hota mig, och om jag gör en dålig sak så tar det bort 50 bra saker jag gjort på en hundradels sekund.
Du kan aldrig vara nöjd, jag kämpar och kämpar, och jag kan inte ens få ett fucking jävla tack?

Det blir hejdå samma sekund jag fyller 18, då sticker jag. så slipper jag det här jävla fucking slavhemmet för gott.

Jag har suttit och kollat igenom massa gamla bilder. Fan, jag skulle ge nästan allt för att se ut så igen..

I don't care if it hurts,
I want to have control.
I want a perfect body,
I want a perfect soul.
I want you to notice,
when I'm not around.

You're so fucking special,
I wish I was special.

But I'm a creep,
I'm a weirdo.
What the hell am I doing here?
I don't belong here



Jag vill vara smal. Jag vill det så jävla mycket, jg har velat det så jävla länge och jag orkar snart inte längre. Jag vill inte mer jag orkar inte kämpa för något som inte visar resultat. Ta mig härfrån

Det är så mkt jag inte pallar just nu.
Jag pallar inte gråta mig till sömns hela tiden
Jag pallar inte se mig själv i spegeln längre
Jag pallar inte att Maxi sticker varje rörlig bild lektion
Jag pallar inte att jag är ensam just nu och ingen annan i min grupp är med
Jag pallar inte att jag har ont i ryggen
Jag pallar inte att jag är hungrig
Jag pallar inte att jag inte har några rena strumpor
Jag pallar inte att jag grälar med mina föräldrar
Jag pallar inte att min lillasyster försöker bestämma över mig.
Jag pallar inte att mitt nagellack har börjat flagna
Jag pallar inte att jag är skitvarm, men vill inte ta av mig min tröja för jag inte vill visa mina äckliga fläskiga armar och min mage.
Jag pallar inte att jag har gått upp 2 kg sen jag börjat träna.
Jag pallar inte leva mitt liv just nu. Vill gömma mig, vill hitta min egna hemliga garderob och resa till en annan värld där folk kanske uppskattar mig mer, där jag kanske uppskattar mig mer.
Jag vill hitta en värld där det jämnt är vår och sommar, där blommorna knoppar varje dag, när man vaknar av fåglarnas fina sång. Där man inte kan eller får ljuga, men det ska inte heller finnas nått att ljuga för. Nått ställe där det inte finns avundsjuka eller ideal. Där alla är olika, och ingen dömmer en. En värld där det inte finns dåligt självförtroende.
En värld där allt regn är varmt sommar regn.
En värld där man varken fryser eller svettas, där man inte kan få ont eller när man inte kan gråta, för man behöver aldrig gråta.
Där vill jag bo.

Vet inte varför. Känner mig typ jävligt opepp på allt just nu. Är allmänt depp.
Jag bara gör en massa grejer som jag inte vill göra, men jag måste för annars dampar mina föräldrar loss på mig.
Jag failar på prov i skolan. Jag har massor med uppgifter att lämna in, annars får jag IG i mer än ett ämne.
Sen så kommer jag vara tvungen att sova ensam fram till onsdag. Och för att avsluta den här fina blandningen så förstörde jag min rygg när jag jobbade i trädgården i 8 timmar i helgen mot min vilja.  Det var inte jag som valde att köpa hus, så varför måste jag ta hand om det då?

Jag önskar att dom bara kunde lämna mig ifred, bara låta mig vara ensam. Finns inget värre än att vara tvungen att vara social när man inte vill det.

Alla minnen bara svämmer över och kommer tillbaka. Vill bli av med dom, vill inte minnas mer. Jag vill att det ska finnas en reset knapp så jag bara kan glömma allt.

Jag vill hem. känner mig inte direkt på humör att sitta här i skolan och vara gråtfärdig.
Det ska bli skönt att få simma ur sig all frustration i kväll med Ena.

Tack för mig.

Fy fan.
Jag mår inte bra just nu, psykiskt bra.

Jag brukar jämnt säga, finns tron så finns hopp. Men jag tror att jag har tappat min tro, min tro om oss.
Det känns som om det kommer ta slut.. och jag vet inte hur jag ska göra för att rädda det.
Hjälp mig snälla.
Jag kommer inte vara den personen jag är idag om det skulle ta slut mellan oss.
Is it over?
Känns som om jag har get upp min kamp.
Can't take it anymore.
Jag orkar inte längre.

Okej, sanningen nu va?

Senaste tiden så har det varit många om och men, och en ganska jobbig tid för mig och Robert. Det kändes som om vi var på väg mot en väg som var nära slutet. Me förhoppningsvis, troligen, så med hjälp av varandra så kommer vi hitta en stig som tar oss ut mot de stora vägen mot lycka igen.

Jag har varit så rädd senaste tiden.. Vill inte att det ska ta slut för han betyder så mycket för mig, mer än vad någon annan har gjort. Robert har alltid funnits där för mig. Vill inte att det redan ska ta slut. Vi som har planerat så mycket.
Jag älskar min pojkvän, så mycket att det verkligen gör ont.

Håll tummarna för oss nu.

Jag älskar dig Robert. Lämna mig inte är du snäll...